#22, Sam Cooke: "A Change Is Gonna Come"

Jag var nyss i Vitryssland på en litteraturresa. Med på resan var förutom Andreas Mattsson, jag och några svenska författare även fyra-fem vitryska poeter, poeter som vägrar att ansluta sig till det författarförbund som regeringen anser tillåtet.

Men med oss fick de läsa sin poesi. I Vitryssland och i världens alla andra diktaturer är ordet farligt, det är något som ska buras in, ordet bränner och sticker och därför ryser man längs hela ryggraden när Valeryja Kustava läser:

Jag är den bakom ratten
Och alla går mig i takt
Jag är en ung vitrysk författare
Det är min makt!

(ur En ung författare, övers Veronica Eriksson)

Om en svenska hade läst exakt samma rader hade det varit en utomordentligt fjantig dikt. "Jag är en ung svensk författare." Jaha vem bryr sig.

Du: Men Annika, varför berättar du det här i din textblög?
Jag: Jo. Förutom att jag ska få verka berest och beläst berättar jag det för att jag absolut vill tillstå att: det är en ren och förbannad lögn att en bra låt är en bra låt är en bra låt.

Rent objektivt, kan vi enas om att en av världens bästa låtar med tillhörande text är A Change Is Gonna Come, med Sam Cooke:



Det är en jävla skitlåt när Jon Bon Jovi gör den på en insamlingsgala för Hillary Clinton:



Och när Seal gör den på sin coverskiva:



Och den här snubben ska jag inte ens gå in på:



1964 fick Sam Cooke inte bo på ett hotell för att han var svart. 1964 dog hans arton månader gamla son i en drunkningsolycka. När han sjöng den var orden förbjudna, och brann. Och allt det här vet man och man hör det i hans röst och därför har A Change Is Gonna Come en fantastisk text.

Slutpläderat.

PS. Plus att de första meningarna är jävligt fina. I was born by the river in a little tent
Oh and just like the river I've been running ever since


A CHANGE IS GONNA COME

I was born by the river in a little tent
Oh and just like the river I've been running ever since
It's been a long, a long time coming
But I know a change gonna come, oh yes it will

It's been too hard living but I'm afraid to die
Cause I don't know what's up there beyond the sky
It's been a long, a long time coming
But I know a change gonna come, oh yes it will

I go to the movie and I go downtown somebody keep telling me don't hang around
It's been a long, a long time coming
But I know a change gonna come, oh yes it will

Then I go to my brother
And I say brother help me please
But he winds up knockin' me
Back down on my knees

There been times that I thought I couldn't last for long
But now I think I'm able to carry on
It's been a long, a long time coming
But I know a change gonna come, oh yes it will

#21: Guild League, "Dead Hour"

Här kan du hämta Dead Hour, görne!

Ja jo vi har ju redan pratat om det här när en text får en att vilja göra. (Se inlägg #19).

Nå, i dessa Daniel Westling-tider känns det korrekt att berätta om en låt, den enda låten jag hört, som fått mig att aktivt vilja ge upp mina organ. Little bits of me live on, sjunger Guild League och får allt att låta vackert och helt heroiskt. These lives that are a gift.
Min lever i en pensionär från Njurunda! Mitt blod i en tidningsutdelare i Skåne!
En rad i en sång.
Jag vill också att mitt hjärta ska fortsätta ticka i någon annan, jag vill också att min njure ska rädda en prinsessgemål, skär upp mig bara när livet är över! I can feel someone elses's breath filling my lungs.

PS. På temat "Guild League inspirerar": självaste Barack Obama citerade GL i ett tal till kongressen. Det handlade om militärerna som gjorde sig redo för att åka ut i krig och raden var:
The quiet burden of your absence.
Läs den igen.
The quiet burden of your absence.

PS2. Kan ni inte berätta om en låt har fått er att aktivt göra något någon gång?

PS3. Donera dina gamla grejer här

DEAD HOUR

There will be no further comment
No defiant fist will lift
These quiet capitulating eyes will lower
Feet will shift and
To the lone thoughtful orator
We will give the shortest shrift
And let the soundbites eat the heart out
Of these lives that are a gift
We will settle, we will settle
For the bottom-line, for less
And we'll water ourselves down into the mess

A crow on every clock tower
A rook on every steeple
Shadows without shadows
Shoulders hunched toward the wind
A thick mist kisses office blocks
I look for other people
In that cold expanse of windows
Do they see me looking in?
In the dead hour
Pre-train and post-night bus
Will we let the morning papers suck the life out of us?

But could you try, when I die
To paint my shadow on the wall
And when these organs are defeated
Give the doctor free-for-all
Oh cut me out, cut me up
Little bits of me live on
In drops of paint upon a wall, in lines of song
A line in a song

Filthy streets cut dirty scars
Through gutless architecture
And the dead hour shift is fluoro, lit so sickeningly bright
Circles of the air, condensed are softening the coaster
Dust is just dead skin and hair
Leave your chair, take back your life
You see the buildings have begun to catch the light

Could you try, when I die
To paint my shadow on the wall
And when these organs are defeated
Give the doctors free-for-all
Oh cut me out, cut me up
Little bits of me live on
I can feel someone else's breath filling my lungs

Oh cut me out, cut me up
Little bits of me live on
My heart in someone else's chest, these lines in song
A line in a song

#20: Daniel Johnston, "Like A Monkey In A Zoo"

Lyssna här
En av de bästa musikdokumentärer jag sett är The Devil and Daniel Johnston. Se den, om du vill! Nä du behöver inte. Men jag misstänker att utan den kanske du inte kommer att förstå precis exakt hur bra hans låtar är.

Johnston lider av svår bipolär sjukdom men framför allt lider han av att inte kunna skriva en enda dålig låt. Det är oklart vilken del som åsamkat honom mest smärta. Det kanske skulle vara lättare att vara Daniel Johnston om folk bara kunde lämna honom i fred, menar jag.

Det skulle vara lätt att förkovra sig i fantastiska detaljer kring Johnstons otroliga liv och idéer*, men allt får en fadd eftersmak när man hör låtar som Like A Monkey In A Zoo, låtar som så fantastiskt klarsynt ringar in hur det måste kännas att vara Daniel Johnston - och hur det är att vara människa. Man är en apa i en bur.

Kanske skulle den kännas vitsig och torr med en annan sångare. Men med Johnstons raka röst och enkla inspelning:
*vänta jag ska bara gå och kamma armhåret som inte vill lägga sig efter all rysning*


LIKE A MONKEY IN A ZOO

I'm chained to the wall
I'm nothing at all
And my eyes look into the sunset thinking of better things to do
Like a monkey in a zoo

The days go so slow
I don't have no friends
Except for all these people who want me to do tricks for them
Like a monkey in a zoo

And it could happen to you
You could be in my place
No it wasn't always like this
Oh but i never saw it coming

I'm so alone
But this is my home
And the bars that surround me keep me from knowing any better
Like a monkey in a zoo

Throw me a peanut
Laugh and make jokes
But i've had enough peanuts and i'm ready to croak
Like a monkey in a zoo

You come to look at me
You seem so amused
But things would look different
If you were in my shoes

I know it's my fault
But i want out
And when i cry out nobody seems to understand
Like a monkey in a zoo

You say i'm cute
You don't know how much that hurts
You don't know how it feels to live in your own dirt
Like a monkey in a zoo

And it could happen to you
You could be in my place
Don't let yourself slip
Don't keep egg on your face**

I used to be happy
I can't remember those days
But i sold my freedom for free room and board
Like a monkey in a zoo

*Exempel: När han äntligen blev signad till ett stort bolag hade han två förfrågningar. Han ville att Yoko Ono skulle producera skivan. Han ville även bli talesman för läsken Mountain Dew och trodde att han blev inlåst på mentalsjukhus eftersom han gillade Mountain Dew så mycket.

** Se förklaring bland kommentarerna

#19: Florence Valentin, "Spring Ricco"

Bland det svåraste att skriva är texter med ett sk budskap. Lite för ofta börjar man tänka på kidz som sitter i skolbänken och ska skriva noveller om ett ämne som läraren tvingat på dem. Hej jag var själv en sån unge som skrev insändare till lokaltidningar med dikter som handlade om fred. Skjut mig.

Det här är vad som brukar hända: Låtskrivare X känner att det händer så mycket hemskt i värln, tänker "nu ska jag skriva om nåt viktigt", skriver och känner flowet...

...och trots den goda ansatsen resulterar det i ett ovanifrånperspektiv som är alltigenom äckligt. Det slutar i att du som lyssnare går runt på gatorna och ser vad som händer, men du känner det inte. Oj vad det är synd om dom stackars hemlösa. Usch vad tråkigt det är att folk drogar så mycket, de borde sluta med det. Det är verkligen tråkigt att det är så mycket krig i hendena Afrika. (Hej Mel C: "I couldn't live without my phone. And you don't even have a home.")

För mig var just det här var det enastående med Glasvegas-skivan, hur de lyckades berätta något utan att ställa sig ovanför den de berättade om, hur de för en gångs skull förde in lite kött och känslor i de här låtarna och hur de såg de som ingen annan såg utan att överdriva för tydlighetens skull. Sluta nagga på Florence Valentin för hur mycket de möjligen inspirerats av Glasvegas, hurra i stället för Love Antell som har lyckats göra det här på svenska. I Spring Ricco om en verklig historia dessutom.

Jag vet inte vad Florence Valentin försökte göra, de kanske inte alls försökte slå ett slag för samhällsdebatten, men uh-oh Florence det har ni gjort ändå, för alla som hör Spring Ricco och alla andra låtar på er nya skiva känner hur det är att vara sexton och springa för livet, och vi fattar varför det blev bråk och när vi sedan tänker på vad som hände när Riccardo Campigiano sparkades förra året ihjäl på en fest tänker vi inte att det är tragiskt och synd om utan vi känner det i märgen. I märgen, I tell you!

Och kanske till och med att någon faktiskt får lust att, tja, göra något.


SPRING RICCO

Latino Don Juan
Bara 16 år
Tar inga råd från nån jävla syokonsult
Dom är efter dej nu
Dom kommer slå hårt

Ungar på skolgården leker Firman Boys
Hotar varandra med SMS på telefon
En flaska mot skallen blir droppen nån gång
Det var droppen för dom

Så spring Ricco, spring Ricco, spring Ricco

King Island är rena Kingston nu
Händer samma sak på bortaplan hörs inte ett ljud
Det är det här dom har väntat på
Så spring Ricco, spring Ricco

Slanga bensin med EU-moppengängena
Istället för att stå där med guldkors och bandana
Efter nån som 50 Cent
med skottsäker väst från Dolce Et Gabana

Spring Ricco, spring Ricco, spring Ricco

Det är det här dom har väntat på
Spring allt du kan Ricco
Det är det här dom har väntat på
Nu ramlar du snart
Dom slutar aldrig slå

#18: Emmy The Great, "M.I.A"

Lyssna på MIA här

Emmy The Great är en brittisk sångerska, född i Hong Kong, skriver om vardagligheter på ett vardagligt sätt, noterar detaljer som Gil Grissom, spelar på Hultsfred i sommar, sjunger rakt fram, melodier som exploderar. Jag lägger inte ut någon bild av henne för hon är så jävla vacker att då skulle ni fokusera på bilden i stället för texten. En bild säger mer än tusen ord etc.

M.I.A. handlar om en bilolycka. Det här skulle vara nog för vem som helst att grotta ner sig i känslostormar, men Emmy The Greats upplevelse är närmast autistisk. Hur länge måste jag sitta här, vem ska tvätta blodet från mina kläder, vem ska ställa in min träff, vem ska ställa in min träff. Och just där blir det här bland det ärligaste jag hört, för är det inte alltid så: att när vi inte kan kontrollera världen letar vi småsaker att kontrollera.

Och trots att han dog fortsätter bandspelaren att spela den där samlingen han gjorde, den med sångerskan som heter antingen Mia, eller M.I.A.

M.I.A.

The day that we took out the car in the rain

is the day you forgot how to brake

and see

how quickly the picture will change

filled with voices and fingers and teeth

I still remember holding my hand against your face just before it was sprayed

across the radio as it played

And you and me are still, but the scenery moves

Well why would it stop just cause suddenly

there's one where there used to be two

and everything's quiet but yo

looks like the speaker lift through the blow

still playing some compilation you made

feels like a lifetime sitting alone

so I start humming along to the tape

I always liked this singer,

I remember you were the one who told me that her name was either Mia or M.I.A.

And I am thinking: How many hours 'til I'm home

How long do I stay in this place

Who's going to wash all the blood from my clothes

Who's going to cancel my date

Who's going to cancel my date

And I think I always liked this singer

I remember: you were the one who told me that her name was either Mia or M.I.A.

And the day that we took out a car in the wet

I thought to myself that the sky was blue as I've ever seen it

but yet,

still tinted with red.

PS. Nu har jag ändrat länken, den här borde funka. Versionen som ligger på Youtube är inte lika bra.

#17: MA Numminen, "Livet är ju lent som ett sidene tyg"

Livet är ju lent som ett sidene tyg, på Spotify

För tre timmar sedan var jag i Helsinki. Jag älskar Finland. Låt oss fira detta fantastiska grannland genom MA Numminens bästa låt.

Återigen har Internet gjort mig besviken. Jag hittar inte texten någonstans. Livet är ju lent som ett sidene tyg, mumlar jag och slår till datorn.

Jag kan bara helt uttyda några strofer. Himmelens vindar må sorgerna ta. Himmelena vindar må sorgerna ta.

Hadelidelidelidelindanda
himmelens vindar må sorgerna ta
Hadelidelindendej
Sorgerna, bekymren bekommer mig ej

och:

Far min han svor och tog sin hand från mig
mor min sa: landsvägen duger åt dig
Strunt i om jag dricker en hel gård omkull,
strunt i att dricka för en flickas skull.

Livet är ju lent som ett sidene tyg. Jag upprepar det för mig själv. Det här blir det sista inlägget på ett tag. Jag hoppas förlora er läsare som mailar och berättar om vilka låttexter som borde vara med, ty det skrev tidningen Q i sitt decembernummer 1986, och att ha med en Camera Obscura-låt innan orden Bruce Springsteen ens nämnts är ju direkt barockt.

Gästblogg: Håkan Hellström, "Brännö Serenad"

Kanske finns det lika många sätt att älska Håkan Hellström på som det finns människor som älskar honom. Kanske är det i slutändan ungefär på samma sätt vi gör det. Ibland tror jag det.

Håkan är talesman för den irrationella kärleken, den destruktiva, den olyckliga, den överdrivet romantiska, den patetiska, den smärtsamma, den fullkomligt ologiska och den som gör ont. Inget är logiskt, inget är magiskt, så jag springer tillbaks till dig sjunger Håkan och vare sig vi erkänner det eller inte vet vi exakt vad han menar.

Håkan ramlar in och ut från diskotek, han snubblar på mållinjer och låter dom kliva på honom igen.

Han vet när det är för sent för vin och kärlek ren som snö, när det inte finns nån väg tillbaks. Han vet hur det känns att vilja bränna ner en stad på grund av bara en enda invånare i den. Han vet att det gör lika ont att undra som att veta.

Han vet motsättningen i att se sitt namn i tidningsbokstäver men ha svårt att fatta att man fortfarande lever.

Han vill hämnas den obesvarade kärleken, se henne gråta när hon inser hur fult allt blivit; han vill att hon ligger vaken när regnet slår mot rutan och det känns som nån går på henne. Och samtidigt: det han bryr sig om nu är att från samma säng lyssna till samma regn.

Håkan vet egentligen är han inte kär i nån, att sånt där är slöseri med tid, men då slösar han väl bort sitt liv. Om så bara för en kyss att bygga en dröm på.

Ibland vet vi helt enkelt inte vårt eget bästa. Ibland vet vi inte hur i hela friden det skulle gå till att live and let die. Det gör inte Håkan heller. Och det finns ingen - på riktigt ingen - som lika direkt blottar allt det där vi har inom oss men kanske helst inte pratar om. Därför älskar vi honom. Det är i alla fall vad jag tror.
/Carolina Setterwall

Carolina har alltid utsökt smak, dvs den är som min. Hennes blogg bor här. Hon svärtade inga favoritdelar i Brännö Serenad så jag tar mig friheten att svärta den sista versen. Den låter som något Vysotskij skulle kunnat skriva. Åh. /Annika


BRÄNNÖ SERENAD

Vad vet du om månljuset
Förrän du blivit sönderslagen under det
Och vad vet du om gryningen
Förrän du mött varje morgon
Med sömnlösa ögon

Vad vet du om solen
Förrän nån släckt alla ljusen
Och vad vet du om att inte vilja vakna längre
Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er

Och vad vet du om kärleken
Förrän du förgäves hatat den
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva

Hon kommer aldrig tillbaka
Hon kommer aldrig tillbaka

Det är mitt eget fel
Vad som än hände med mitt hjärta
För jag har alltid vetat att du inte skulle stanna
Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan

Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken
Hon kommer aldrig hit igen